Änglakatter

Harald, 1984-1986.

Harald, det är katten som startade mitt kattintresse!

Visst hade jag träffat på katter tidigare, men jag hade nog inte förstått hur underbara de är - förrän jag träffade Harald. Som för många andra, skedde det mötet av en slump, en tillfällighet. Det var under min utbildning till husdjursagronom, då vi var på ett studiebesök på en mjölkkogård, en rätt stor sådan. Helt plötsligt kom en ung tjej farande, med gråten i halsen till gruppen studiebesökande studenter och sa "snälla, kan någon ta nån kattunge NU, för annars slår lagårdsförmannen ihjäl dom". Först då blev jag varse om att på hennes späda axlar, klängde tre mycket unga katter, två svartvita och en vitsvart. Som i trance hörde jag mig själv säga - "den enda jag kan tänka mig är den vitsvarta" och vips var jag kattägare. På den tiden var jag inneboende hos en studiekamrat, och vi kom överrens om att äga katten tillsammans. Varannan helg följde Harald med mig hem, varannan följde han med Eva hem.

Harald var tok på för ung att ta ifrån sin mamma, vilket vi snart insåg. Han var totalvild, och använde sina klor friskt. Eftersom Harald inte hade någon kattunge att busa med, förstod han inte hur sylvassa klor han egentligen hade. Glömmer inte julen, då jag hade Harald, han var runt 6 månader då och min pappa såg ut som han hade varit i ett rejält krogslagsmål efter Haralds härjningar på näsan!!!

Då Harald var mogen för kastrering, vägrade Eva att kastrera honom, och jag ville inte ha en okastrerad hankatt i min lägenhet (jag hade då fått en tvårummare!) så då kom vi överrens om att han skulle flytta till hennes familj i Dalarna, och få gå ute. Harald var med om en bilolycka, fick käken skadad men den läkte ihop mha veterinär och ståltråd. En kort tid senare "försvann" Harald. Han blev två år gammal.
Harald, lagårdskatt. Svartvit hane semilånghår.

Odin, 1984-2001

Efter att Harald hade flyttat till Dalarna, kände jag att jag måste bara ha en katt. Via mammas bekanta fick jag tag på denna halvburma kille. Han är född under självaste Dallas tillsammans med en bror och en syster, och arbetsnamnen för dessa kattungar var Jr, Bobby och SueEllen. Jag fick "Bobby", ett namn jag inte kunde tänka mig utan funderade på Konrad, Donald eller Odin och det blev det sistnämnda då min mamma vägrade att titulera en katt för vare sig Konrad eller Donald. Delvist var det för att blidka hennes sinnelag som namnet blev Odin. Mamma tyckte nog att jag var tokig som skaffade en katt, trots min vuxna ålder.

Odin bodde hos mig, med Mira, med Whisla (Miras dotter) och Whiking (Miras son som jag hade till han var ett år) men sen fick Odin nog. Han trivdes inte hos mig och fick flytta till mina föräldrar. Tack för att ni tog hand om honom så länge och så fint!

Odin tolererade mina katter vid besök och jag kunda ha Odin under föräldrarnas semestrar, men det var under kortare perioder, sen ville Odin ha lugn och ro.

Han blev gammal och skröplig och fick somna in vid 17 års ålder.
Odin, svartvit huskatthane

Mira, 1986-2003

Harald och Odin gjorde mig medveten om att det fanns katter, underbara katter. Hade hört talas om "kattklubbar" och "kattutställningar". Letade i telefonkattalogen (hoppsan) och fann Uppsala Kattklubb. Kontaktade klubben, blev medlem och då de skulle arrangera en kattutställning så var jag med där, i alla möjliga förberedelser (resa och tvätta burar, ställa upp bord osv och arbetade därefter i köket med att servera hungriga assistenter, funktionärer och domare mat/fika). En otrolig lärorik helg. Passade på att titta på alla raser som fanns, och det var tre som jag fastnade för: birma, burma och norska skogkatter. Ska jag vara riktigt ärlig såg jag enormt söta cornish rex också!

För blodad tand hade jag fått och det var helt klart att en raskatt skulle jag bara ha. Bestämde mig tll slut för NorskSkogkatt, ett beslut jag aldrig har ångrat, för via mina skogisar har jag haft mycket skoj, träffat trevliga människor och lärt mig mycket.

Pratade med en hankattsägare, vars hane hade parat en hona i Skattkärr och den uppfödaren kontaktade jag! I den kullen föddes det en enda tjej, och det var den tjejen jag senare hämtade! Hennes namn var S*Frostabäckens Bellas Armira, svartsköldpaddstabby och vit.

Med Mira åkte jag på många kattutställningar. Det gick inte så bra då hon var fertil, beroende på att konkurrensen var stenhård med många katter i öppna klasserna. Det kunde vara upp till 32 honor i öppen klass, innan de gjorde om färgindelningen, men även efter detta var konkurrensen hård. Som kastererad gick det bättre, hon blev GrIntPr och fick tre CAPE innan jag själv gjorde uppehåll på grund av familjebildning och barn.

Två kullar fick Mira.
Den första:
S*Trollborgens Whist (bruntabby vit hane), Whisla (bruntabby vit hona), Whiskey (rödtigre vit hane) och Whiking (bruntigre vit hane).
Den andra:
S*Trollborgens Debbie (bruntabby vit hona), Denise (bruntigre vit hona), Dorabella (agoutisköldpadd vit hona) och Doremi (bruntabby vit hona).

Mira fick sluta sina dagar efter att ha haft problem med sina njurar en tid. Hon blev 17 år.

Tillsammans med sin dotter Whisla är dessa katter de vänligaste, tålmodigaste och underbaraste katter jag haft. Inser att sådana katter kommer jag aldrig få igen.
GrIntPr S*Frostabäckens Bellas Armira, svartsköldpadd och vit hona "Mira"

Whisla, 1987-2003

Whisla var Miras förstfödda dotter och tillika den enda tjejen i hennes första kull. Naturligtsvis blev denna dotter kvar i mitt hem!

Whisla var otroligt charmig! Hon älskade kattutställningar, buffade på domarna och pratade villigt och glatt med alla som visade henne sitt intresse. Jag brukade fråga henne "vill du ha mat" och då svarade hon "mjaauu" dvs "jaauu". Jag brukade också fråga henne "vill du bada" varpå hon svarade "mjau" dvs "nej". En intelligent katt!

Vi hyrde en sommarstuga ute på landet i två års tid och alla mina katter (Mira, Whisla och Mimmi) fick då gå ute. De var då 9, 8 och 6 år gamla. Jag tänkte först inte släppa ut dom förrän efter nån vecka eller så, då vi flyttat ut dit men kunde inte hålla mig. Släppte ut dom första kvällen, sen vi kommit på plats - det gick alldeles utmärkt. Kloka som dom var, förstod dom att de skulle hålla sig kring sommarstugan. Mira och Whisla var stentuffa, det dröjde inte många timmar förrän de kom hem med allsköns villebråd, som möss, råttor, kopparormar och en och en annan fågel. Dessa fångster bar de hem under ljudligt jamande, så att vi kunde beundra deras jaktlycka och helst skulle vi väl ha ätit fångsterna också men där drog vi gränsen. De fick rada upp fångsterna på trappen istället, och så tog vi bort dom i smyg efter nåt tag för att inte såra jägarna!

Vi brukade gå en rätt lång promenad runt området,och det var så roligt för alla katterna följde med. Whisla anförde kattåget, sen kom Mira och sist Mimmi som var lite feg och helst ville vända. Jag ångrar att vi inte lät någon fotografera oss, för det måste ha sett roligt ut!

Whisla blev Grand Int Champion, och hade 6 CACE innan jag själv gjorde uppehåll på grund av familjebildning och barn.

Med sorg i hjärtat beslutade jag att ta bort henne tillsammans med sin mor sommaren 2003.

Vår dotter var då 5 år gammal, hon fick också säga farväl till Mira och Whisla innan de begravdes. Jag förklarade att de nu var uppe i katthimlen och hade det väldigt bra. En kort tid därefter for vi till Turkiet på semester. Under flygresan ner, var Elinor tyst och tittade ut genom fönstret länge, jag frågade om det var något särskilt. Elinor svarade då att hon tittade efter Mira och Whisla, men att hon kunde inte se dom för alla moln....
GrIntCh S*Trollborgens Whisla Bruntabby och vit.

S*Trollborgens Debbie, 1989-1994

Debbie är nog den sorgsnaste katt jag ägt... Så snäll, så blid, så tålmodig och självförintande. Hon blev lite av en hackkyckling och var längst ner i rangordningen. Naturligtsvis yttrade det sig så småningom i orenslighet, hon kissade lite här och var. Jag testade tålmodligt igenom alla kattsandssorter, ägnade mig massor åt henne men hon trivdes aldrig riktigt. Med facit i hand så skulle jag ha placerat om henne. Debbie var alltid extremt mager. En natt 1994 hörde jag en duns, gick upp och tittade men såg inget som ramlat eller någonting på katterna. På morgonen kunde jag konstatera att Debbie måste ha sprungit in i någonting, hennes nosparti var svullet och enormt brett. Åkte med henne till Ultuna och de såg ingenting med röntgen. Då hon var så mager och jag hade haft problem med orenslighet under flera års tid, gav jag upp, och fattade beslutet att avliva henne. Obduktionen påvisade leverförfettning.

När jag tänker på Debbie blir jag alltid lite sorgsen.

När Debbie var kring året, åkte jag och red en lördagsmorgon. Hade lämnat balkongdörren öppen som vanligt, då jag bodde på tredje våningen och hade nätat balkongen med hönsnät. Kom hem ett par tre timmar senare och ropade glatt på mina katter. Alla kom utom Debbie. Letade och letade. Hon var spårlöst försvunnen. Efter ett tag hittade jag ett hål stort som en handflata mellan nätet och träramen som nätet var fäst i (träramen var fäst i balkongen). Insåg att Debbie pressat sig ut där, kanske hade något skrämt henne. Satte upp lappar, efterlyste henne i radion och pratade med polisen... Gick tillochmed upp en gång varje natt och gick en runda utan för husen och ropade. Drygt en vecka efter försvinnande, såg jag fyra lurviga vita ben under en nedre balkong, och gick fram till benen. Trot eller ej, men det var en mager Debbie som kom fram tll mig! Hon luktade skog och mossa och bajsade gräs en vecka efter sitt äventyr. Tänk om hon hade kunnat berätta vad hon varit med om!
S*Trollborgens Debbie Bruntabby och vit

S*Trollborgens Doremi, 1989-1999

Mimmi som denna katt kallades, gav jag mig själv i examenspresent 1989. Mimmi och hennes syskon föddes den 13 mars, samma dag som jag hade en stor tenta. Jag sa åt Mira (mamman) på morgonen dag 65, innan jag gick hemifrån "du får vänta med att föda tills jag kommer hem" och klok som hon var så väntade hon. Jag kom hem mitt på dan, satte på en stor kopp kaffe för att vila lite, och då kom ungarna, en efter en!

Mimmi kunde en sak som ingen av alla katter jag haft kan! Hon kunde vinka på kommando! Väldigt ivrigt vinkade hon mot att hon fick en B-vitamintablett som var det bästa hon visste!

I övrigt var hon en snäll försiktig katt som tyckte sådär om kattutställningar. Hon fann sig väl och visade att hon inte var bekväm genom att inte riktigt våga stå på benen under bedömningen! Skulle hon stå så ville hon gärna luta sig mot assistenten! Hon blev Premier och fick ett CAPIB, sen slutade jag ställa ut henne. Det kändes inte så roligt då hon inte tyckte om det.

Mysslan, 2004-2011

Int Ch S*Nutmeg Make People Talk
"Mysslan"

Länge fick jag vänta på denna katt. På en utställning för sådär 20 år sedan såg jag en underbar rex-kull i en utställningsbur, med härliga busiga sköldpaddor. Jag besökte den utställningsburen många gånger under den helgen, kattungarna var så otroligt pigga, slanka och graciösa! Men jag hade ju bestämt mig för Norska Skogkatter och mina skogkatter roade mig under många år. En stor bit av mitt hjärta kommer alltid att tillhöra denna härliga coola ras!

Då jag hade 5 katter som mest, och fyra av dessa var pälsiga skogisar, kände jag med åren att jag inte riktigt orkade med all päls. Trots dammsugningar vareviga dag, antog mina möbler, lakan, blommor etc med tiden en allt mer hårig uppsyn. Beslöt mig för att nästa katt i vårt hem, skulle vara en rex. Det tog tid, för mina äldsta skogisar avlivades vid 16 och 17 års ålder, och då jag kände att tiden var mogen, kontaktade jag S*Nutmeg, en uppfödning som andra kattägare varmt rekommenderat!

År 2004 föddes "Mysslan" och Jessica (S*Nutmeg) lät mig få köpa denna lilla juvel! Det är en strong madame med mycken egen vilja och ideer! Hon älskar mig, kommer till mig och ska ligga under täcket tillsammans med sin dotter "Tessan". Min man erbjuder både Mysslan och Tessan att ligga under hans täcke, men se det passar damerna inte.

Det har gått bra för Mysslan på utställningarna. På sin första utställning blev hon BIS! Under åren har hon samlat många BIV och NOM. Hon är inte direkt överförtjust i utställningsvärlden, utan är numer en kastrerad pensionär, som går hemma i huset och njuter. Matintresset har ökat och hon har numer en liten passande rund mage!

Tessan, 2006-2011

Int Ch S*Nutmeg Once And Forever

Jessica L, S*Nutmeg "leasade" Mysslan, och vi fick den stora förmånen att uppleva krulliga rexbebisar! Mysslan var en jätteduktig mamma, hon månade om sina små. De föddes i januari 2006 och Mysslan tyckte att det var kallt i vårt hus. Jag vaknade en natt, då kattungarna var en vecka, av att en av dessa låg under min täcke neråt knävecken till, och där hade den absolut inte legat då jag gick till sängs. Försiktigt rörde jag mig för att ta reda på om där låg nån mer - och det gjorde det inte - tack och lov - tänk om jag skulle ha legat ihjäl någon. Raskt fick alla kattungar och mamma ligga i min säng, i en igloo, under täcket. Då var Mysslan nöjd och flyttade inte på dom mer! Mysslans favoritbebis var annars en blå tjej, som hon bar överallt!

Då Mysslans kull skulle säljas, hade jag fäst mig vid Tessan, och bad att få köpa henne och det fick jag! Tack Jessica, för både Mysslan och Tessan!

2010-01-31 Har kastrerat Tessan, allt gick så bra hon hämtade sig snabbt efter operationen. Det känns bra att kastrera henne, jag har trots allt Crazy kvar att ta ungar på, om det blir så!

 

Crazy, 2009-2011

 
 
2010-12-26

Lilla Crazy har blivit stor, hon kan titulera sig Champion och har blivit mamma till 5 kattungar. Hittills har allt gått bra, hon är en exemplarisk mamma som vårdar sina små ömt. Kattungarna är 5 veckor och upptäcker världen allt mer, det hoppas och skuttas och fajtas dagarna i ända. De är sociala, så fort nån tvåbent går in till dem, så ska de genast upp i famnen för att busa och mysa. Redan nu ser man olika karaktärer på ungarna, det är fascinerande att de visar sig så tidigt!
 
Med sorg avlivade jag henne 2011, då hon uppvisade tecken på aggresivitet.